onsdag 12 oktober 2011

Distans är Hägglunds ledarstil

I slutet av november i fjol nåddes kulmen i den debatt om ledarskap inom Kristdemokraterna som jag då initierat. Taket höjdes, trösklarna sågades och rummet vädrades när vi tog oss tid med en diskussion där det bekräftades att jag långt ifrån var den ende i partiet som såg brister i ledarskap och ledarstil hos partiledaren.

Den fråga som nu pockar på svar är; ”Hur blev det sedan”? Mycket har blivit bättre. Kristdemokraterna har idag en klart bättre central organisation, en tydlig verksamhetsplan och en struktur som efterlysts i minst två valanalyser. Förbättringarna ser jag som ett resultat av partisekreterarens arbete. Däremot ser jag inte att de löften om ett förbättrat ledarskap som Göran Hägglund gav partistyrelsen den gången har gått i uppfyllelse.

Den kritik jag framför kan naturligtvis framstå som svårbegriplig för en bredare allmänhet. I lunchekot den 4/10 försäkrade Hägglund: ”fokus i mitt ledarskap är att tala med många överallt och vara lättillgänglig.” Det är fel rakt igenom! Göran Hägglunds ledarskap präglas av distans och frånvaro, framför allt i förhållande till partiorganisationen och till hårt arbetande förtroendevalda i kommuner och landsting. Vad hjälper det att vinna popularitet utanför partiet, då man samtidigt förlorar väljarstöd i val efter val? Vad hjälper det att få igenom en del förslag i regeringsställning, då man samtidigt ser att kristdemokrater i landets kommuner tröttnar och känner sig uppgivna?

För att nå framgång i en folkrörelse är det en förutsättning att man får medlemmarna med sig. Ett gott, inkluderande ledarskap är avgörande för att lyckas. Som politiker med ett mycket starkt stöd i min kommun är jag beredd att arbeta för en förändring. Det vill jag göra tillsammans med en ledning som förstår att ta tillvara den kraft och kompetens som finns i olika delar av organisationen. Förutsättningen är att partiet vågar förändring.

Mats Odell är för mig den person som, i det allvarliga läge Kristdemokraterna nu befinner sig i, har de bästa förutsättningar att överbrygga motsättningarna och få ett sargat parti att växa och växa samman. Han har en bred politisk erfarenhet. Hans sociala patos kombineras med engagemang också för företagandets villkor. Med Odells kompetens och förmåga att se och ta tillvara människor i hela partiorganisationen finns en god möjlighet för Kristdemokraterna att bli ett parti att räkna med i valet 2014. Men vi kan inte fega ur. Vi kan inte vänta. Vi måste ge Mats Odell en möjlighet att stå i ledningen för detta arbete från och med Rikstinget i januari 2012!

Mitt namn har förts fram i nomineringar till olika poster i presidiet. Idag har jag meddelat valberedningen att jag kan stå till förfogande som kandidat till någon av vice ordförandeposterna under förutsättning att Mats Odell blir vald till partiledare. Odell kommer, med sina goda ledaregenskaper, att bygga ett lag. I det laget står jag till förfogande i en roll för att stärka partiorganisationen. Jag fikar inte efter någon statsrådspost. Min strävan är att medverka till ett lyft för den lokala nivåns betydelse när det gäller att forma en nationell politik på kristdemokratisk värdegrund. Det är dags för partiet att en gång för alla sätta laget före jaget. Därför behöver vi ett partiledarbyte!

3 kommentarer:

  1. Just nu ser det ut som att Göran Hägglund kan dra ifrkån Mats Odell och att Hägglund på helt demokratiska grunder sitter kvar som KD-ledare. Men det innebär inte att KD:s uppenbara problem med Hägglund är lösta. För att lyckas måste han utan dröjsmål börja prioritera partiet framför alliansregeringens sammanhållning. Och dessutom - vilket är uppenbart - internt övergå till ett inkluderande ledarskap.

    Inget tyder på att denna förändring i Hägglunds ledarskap kommer att inträffa.

    Sedan jag i dag har läst rundskrivelse från Seniorförbundets ordförande konstaterar jag att varken KD:s seniorförbund eller partiets ungdomsförbund stöder Göran Hägglunds kandidatur.

    SvaraRadera
  2. Bengt Germundsson17 oktober 2011 kl. 11:06

    Per!
    Den bild som nu sprids i media är inte korrekt. Man ska tänka på att det är enskilda distriktsstyrelser som nominerat, i flera fall innan Odells kandidatur var känd. I flera fall är distriktsstyrelserna inte eniga, utan nominerar med en mycket knapp majoritet. I en del distrikt, t ex Skåne har hälften av lokalavdelningarna reagerat för att man inte står bakom distriktsstyrelsens nominering och beslut.

    Dessutom är det inte distriktsstyrelsens nomineringar som avgör vilket stöd den ena eller andra kandidaten har. Minst lika viktigt är lokalavdelningarnas och de enskilda medlemmarnas nomineringar.

    För att det ska bli en demokratisk process måste valberedningen se till att kandidaterna får möjlighet att komma ut i en andra omgång och presentera sig. Jag skulle kunna, men avstår från att nämna distrikt som vägrat Odell att komma på besök innan nomineringarna är genomförda.

    Processen är långt ifrån så demokratisk som det nu ges sken av, vilket jag verkligen beklagar.

    SvaraRadera
  3. Slutsatsen måste bli (exemplet Skåne!) att de nomineringar från distrikten som valberedningen hittills har fått in kan ha en mycket diskutabel substans. Dessutom förstår jag av det du skriver att distriktens nomineringar inte är så avgörande som jag hade trott.

    Jag kan inte begripa hur Göran Hägglund ska kunna fortsätta som partiledare efter den förödande kritik som framkommit om hans roll i KD:s interna liv. Jag tänker i första hand på omdömena från ordförandena i ungdomsförbund och seniorförbund.

    KD-kaptenen är av allt att döma en duglig socialminister och en tämligen dålig partiledare.

    Till sist återger jag detta mycket tänkvärda från Annelie Enochson som jag läste i Facebook:
    "Varit på ett fantastisk bra informationsmöte med Mats Odell, Bengt Germundsson och Ebba Buch på Adams Café i Frölunda. Vi var ca 60 stycken. Härligt med möten där folk är delaktiga, röster får höras och åsikter framföras! Tur vi har mötesfrihet i detta land!"

    SvaraRadera